hjaartaa

I skolan var inte allting så tokigt som jag förväntade mig. Jag var neutral varken glad eller ledsen. Jag var utan åsikt, utan någon speciell känsla, jag var utan det som utmärker en dag.

När jag kom hem var det fortfarande snö, men det gjorde inte så mycket. Den var ändå på väg bort. Bort för att stanna gömd under sommaren.

När jag åkte iväg till min dans så kände jag mig lättad, kanske kan jag bli av med ännu ett ångest moment i mitt liv. Det såg ut som det och om det inte skulle bli så hade jag i alla fall chans att få starta om på en ny kula, börja om, göra rätt, göra det helhjärtat.

Även om jag var trött när jag åkte där ifrån och missade först påfart och sedan avfart så jag fick köra en rejäl omväg gjorde det inte så mycket. Jag kunde ju ändå inte göra något åt det.

En vän rikare i sällskapaet styrde vi vår färd mot ängelholm mot ännu en vän, där en minst sagt knäpp middag tog form. En dörr som var låst, fast än den inte var det. Kycklig i håret. Och kappätning.

En stressig timme senare var vi i bilen igen med ännu än vän. 4 underbara människor och vänner i en bil med aux ingång kan inte sluta annat än bra.

Hög musik och sprängande känsla i magen med härlig musik slutade i tårar där vi satt på välgörenhets show för ung cancer. Det berörde och kändes härligt i hjärtat att det finns människor som vill göra världen till en lite bättre plats. Precis så som jag vill.

Efter tårar kom skratt och den härliga bubblande sprängande känslan i magen kom åter igen när bilen startade och vi körede hemåt och längtade till i morgon då vi ska dansa, skratta och skriksjunga.

För första gånen på länge kände jag att mitt liv är inte pest och pina. Det är underbart, för jag lever och jag är här nu. Just nu, och jag ska ta studenten och jag har hela världen framför mina fötter och jag kan göra precis vad jag vill.

Just nu är det bara jag som bestämmer hur långt jag ska gå.

Just nu är det bara jag som kan leva mitt liv preci så som jag vill leva mitt liv.

Och just nu är det bara jag som uppskattar varenda sekund av mitt liv så som jag gör.

Jag är glad och lycklig, kär och galen, ung och snygg, snäll och omtänksam, stark och målinriktad, pirrig i magen och älskar livet. Kanske mer än jag någonsin gjort, kanske inte. Men det spelar ingen roll för jag lever och jag är lycklig, frisk och har människor runt omkring mig som älskar och bryr sig om mig. Jag har insett det nu.

Jag har insett att det är dumt att slänga bort något som andra så gärna hade velat ha.

Jag tänker leva mitt liv som om det vore mitt enda eftersom det är just det.

Jag vet inte hur långt eller kort det är men jag vet att jag inte har cancer och det tänker jag ta vara på.

Jag tänker leva mitt liv i fred med mig själv. För jag har insett att jag är ganska bra ändå.

Idag har det varit torsdag. En riktigt bra torsdag.

Idag var det sol hela dagen.

Idag har jag haft ett leende på läpparna hela dagen.

Idag känner jag mig glad. Glad av så många saker.

Idag har varit en riktigt bra dag.

Många saker är bra idag och ingenting är dåligt.

Inte ens de dryga 4 timmarna sömn på natten.

Idag var jag ostoppbar. Ingenting kunde hindra mig.

Idag skulle jag kuna anta alla världens utmaningar.

Idag hade jag till och med inte blivit sur om jag förlorade.

Idag har jag skrattat, idag har det pirrat i magen lite, idag har jag varit förväntansfull och idag har jag dansat.

Idag har varit en sån dag som man önskar kunde komma varje  dag.

Idag har varit en bra dag. En riktigt bra dag.

Det får nog bli en lite paus.

Så jag kan hämta andan.

Så jag kan lära mig att ta hand om oss båda.

Så jag kan njuta av din närvaro igen.

För just nu kan jag inte det.

Allt känns jobbigt, till och med du.

Precis allt, värre än någonsin.

Räddad som så många gånger förr.

Några fina ord, några underbara meningar och så många lyckliga känslor.

Det ska jag bli räddad av idag.

Fast kanske inte bara idag.

För just nu och just igår och kanske just i morgon är det ingenting som är bra.

Det är därför jag vill bli räddad.

Räddad från verkligheten och fly in i de magiska ordens värld.

Den värld där jag känner mig precis så som jag vill känna mig.

I en värld där inte jag kan göra felsteg.

I den världen där de fina orden finns och lever mitt liv, om och om igen.

Små hjälplösa rop på hjälp.

Men ingen hör, ingen ser.

Små korta ansträngda andetag, bara för att fortsätta.

Men ingen ser, ingen hör.

Små osynliga rörelser, som betyder så mycket.

Men ingen ser, ingen hör.

Små korta ord,

men ingen ser och ingen hör.

Jag är så rädd, jag är så skrämd.

Jag känner inte igen mig själv, men ändå är jag precis lika dans som jag alltid har varit.

Jag ser lika dan ut, jag låter lika dant, jag känner lika dant.

Men ändå känner jag inte igen mig själv.

Jag ser på mig själv med någon annans ögon, någons som inte är mina.

Någons ögon som ser på mig med en iskall blick som gör att jag får kalla kårar.

Dessa två ögon stirrar och stirrar men hittar ändå ingenting.

Dom sirrar in i min själ men hittar ingenting.

Jag ser ingenting.

Jag är så rädd, jag är så skrämd.

Jag ser på mig själv och ser ingenting.

Jag ser ingenting.

Någon som är glad för livets skull.
Jag känner mig som den där tjejen jag vill vara men inte är. 
Jag känner mig som den där bättre tjejen som jag inte är. 
Jag känner mig som den där tjejen som jag vill vara. 
Men när sången är slut och det gått lite mer än 4 minuter är jag bara jag. 
Bara jag som varken är glad för livet eller är stolt över mig själv.
Jag är bara jag.

Bara jag...

Jag kan ju inte ens få till en ordentlig text jävlel.

Fan jävla helvetses skit mitt liv suger just nu.

Fan

Jag har dåliga dagar var och varannan dag känns det som.

Om den börjar bra så slutar den nästan alltid garanterat dåligt.

Och om jag har en dålig dag, ja då slutar det oftast ännu sämre.

Allt är dåligt just nu. Ingenting flyter och jag känner mig mest dålig hela tiden.

Dansen är inte inspirerande, skolan bara knöglar sig fram och framkallar en oändligt massa stress och prestations-ångest, vänner som man känner sig ouppskattad och nästa ogillad av och vänner som man aldrig hinner träffa och saknar så in i hoppsan.

Ovan på allt detta så skulle jag kunna hugga huvudet av en liten del av min familj då och då.

Allt detta mörker gör mig så otroligt trött. Jag sover så fort jag får tid, även om jag sovit bra och länge under natten är jag döds trött när jag kommer hem från skolan och kan inte hålla mig vaken med varken aktiviter eller mat.

Att jag sover hela tiden gör att jag aldrig har tid för annt som jag vill ha tid för eller behöver tid för.

Att jag alltid är så här trött och har så mycket press på mig gör att jag orkar inte hålla mig balanserad med mitt sociala liv. Ena sekunden är jag glad och trevlig medan i andra så är jag så sur och irriterad att det inte finns något som kan göra mig på gott humör.

Jag känner hur de vresiga orden uttalas men jag gör inget åt det.

Jag vet egentligen inte vad jag är sur, men eftersom jag är det så tänker jag inte ge mig.

Jag tänker inte visa mig svag.

Jag tänker inte visa att jag hade fel.

Och jag kan inte ens säga förlåt...

Tänk så vill jag inte gå den utbildningen jag har sett fram emot. Jag kanske inte alls vill läsa dans. Jag kanske inte alls vill bli en ouppskattad mattelärare. Jag kanske vill bli biologilärare. Eller jag kanske vill bli sjukgymnast eller något annat som man går jobba med kroppens anatomi.

Åh blir tokig på mig själv.

Jag som hade min plan.

En plan som skule fungerat utomrdentligt bra.

Om jag inte hade tvekat.

Och nu gör jag självklart det.

Hur kunde det gå så illa.

Jag hade ju en plan.

En plan som ledde till det jag ville mest av allt.

Men nu är jag inte så säker längre.

Men don't change who you are som Jessie J hade sagt.

Så ska nog försöka lägga dem tankarna åt sidan.

Jag har ju faktiskt viktigare saker att tänka på.

Till exempel vad jag ska ha på mig i morgon.

Fan. Mitt liv suger nu.

Jag har så mycket jag måste bära för att hålla mig uppe, men jag har inte tillräckligt mycket muskler.

Inte tillräckligt för att jag ska orka gå några steg frammåt, och knappt för att stå still med sräckt rygg och hakan högt upp.

Jag gör inga framsteg men kämpar som tusan.

Jag känner mig dålig men vill så gärna vara bra.

Men jag orkar inte.

Jag gör inte det.

Du är långt borta, det är så mycket i skolan och det gör att det finns ingen tid för att orka anstränga mig på dansen.

Det känns som om jag är precis i början på en lång tunnel där man ser ljuset i slutet som en liten knappnål.

Det känns som om jag aldrig kommer komma fram.

Hur ska jag kunna göra det när jag inte kan ta ett enda steg framåt?

Höger, vänster, höger, vänster.

Men ingenting händer.

Inte en enda rörelse förutom bröstkorgen som går upp och ner av all ansträngning.

Jag vill gråta, jag skrika, jag vill kunna.

Men ingenting händer.

Inte ett enda steg.

Inte en enda rörelse.

Jag vill känna mig duktig, jag vill va stolt över mig själv, jag vill nå mina mål och jag vill att andra ska le när dom ser mig.

Jag vill göra andra stolta över mig, jag vill nå de mål som andra har satt upp till mig och jag vill le när jag möter någon annan.

Jag vill så himla mycket, men kan i själva verket inte göra så mycket.

I alla fall inte tillräckligt.

Jag har så mycket jag vill, så myket jag måste men ändå kan jag inte göra något.

Just nu är jag bara en lat tjej som ångrar att hon inte gjorde det bästa av sitt sista sommarlov.

Tankar om allt möjligt, mest min framtid och mina mål i livet. Både kortsiktiga och långsiktiga.

Idag ville jag ha en dag som jag bara kunde ägna åt mig själv. Men självklart blev det inte så.

Jag ville sova ut, men istället ringde klockan för att jag skulle gå upp till jobbet.

Jag vill inte röra en fena men jag var tvungen att springa fram och tillbaka hela dagen i restaurang.

När jag kom hem från jobbet ville jag ta ett välbehövligt bad för att varva ner, istället är jag tvungen att hjälpa Victor med hans skolarbete som han skjutit fram på för länge.

När badet väl var över ville jag sätta mig och sy, städa undan mitt skrivbord, skriva ner mina mål på papper så jag har dem att sikta mot. Men istället skulle jag hjälpa Victor lite till. Dock visar det sig att han inte orkar så istället slö tittar jag lite på fb i väntan på att maten ska bli klar.

Under middagen blev det en del skratt men en hel del ångestladdade samtal. Ett visst tonläge från en viss person kom även fram precis så som det gjort hela helgen. Jag tror nästan att han inte tycker om mig. Även om inte jag tycker om honom särskilt mycket är det ändå jobbigt att leva med att någon hellre hade varit här utan mig...

Men snart, snart då slipper du mig i 2 veckor. Jag hoppas innerligt att du njuter då, för det tänker jag göra. För jag njuter varje sekund utan dig.

Du har gett mig ångest, en ångest inte jag kan ta bort. Inte alls lik den ångest jag har när jag åt min glass samtidigt som jag tänkte att jag ska börja äta mer hälsosamt, eller den ångest jag fick när jag klev upp på vågen och insåg hur mycket muskler jag tappat, eller den ångest jag har när jag går upp för trappan till jobbet. Inte lik någon av dem. Det värsta är att jag bryr mig. Varför bryr jag mig om dig? Jag tycker ändå inte om dig, jag behöver ingen bekräftelse hos dig. Fan, jag tänker inte låta dig komma innanför mitt huvud.

Jag behöver inte dig där.

För vet du vad? Jag är ganska nöjd med mig själv.

Det går riktigt bra i skolan, bättre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Jag såg precis min spegelbild, och det är inga större fel på den. I alla fall inget man inte kan rätta till.

Jag älskar min pojkvän och har fantastiska vänner.

Jag tjänar mina egna pengar och är klar i huvudet.

Jag kan tänka mina egna tankar och blida mina egna åsikter. Det är mer än vad du kan.

Du håller alltid bara med. Men det gör inte jag. För jag står för mig själv.

Jag är ganska stolt över mig själv. Så även om inte du är det, är i alla fall jag det.

Och det räcker för mig. I alla fall i kväll.

Ja, i kväll så räcker det.

---

Igår räckte det för mig att vara 16.

Jag hade kunnat vara 16 hela livet utan att det gjort något.

Igår tycke jag att framtiden var fruktansvärt skrämmande och det fanns inget i världen som kunde ändra den åsikten.

Igår ville jag ligga i sängen resten av livet, inte ens resa mig upp för att behöva äta.

Idag däremot vill jag att framtiden ska komma nu, jag vill uppleva den nu nu nu!

Jag kan inte berga mig för att se hur det kommer bli.

Kommer jag hamna på de platser jag vill?

Eller kommer jag sluta någon annan stans?

Kommer jag vara nöjd med det jag har?

Kommer jag att fortsätta sträva efter det jag gör idag eller har jag ändrat mina tankar?

Så mycket jag vill veta, men så lite jag vet.

Det är så mycket jag vill, men antagligen så lite jag kommer att lyckas med.

Jag är så förvirrad, men ändå har jag en helt glasklar blick.

Jag har aldrig varit säkrare på att jag vill bli lärare än vad jag är nu.

Det är det här jag älskar, det är det här jag vill göra.

Jag vill komma hem varje dag och känna att jag har hjälpt någon. Att jag har lyckats att få någons framtid lite ljusare.

Jag vill känna lyckan som kommer fram när någon annan är tacksam för det man själv har gjort.

Jag vill se andras ögon när de förstår något som jag hjälpt dem att komma fram till.

På ett sätt är det rätt härligt att veta en möjlig lösning på hur mitt kan sluta, på ett annat så känns det bara skrämmande. Nu har jag planerat mitt liv i så små detaljer att jag kommer bli besviken om det inte slutar på det sättet jag tänkt mig.

För tänk så slutar jag inte i Göteborg, eller blir lärare, eller får en fin pojkvän. Eller tänk så kan jag inte få barn, eller får för många, eller inte får några pengar eller tänk så slutar mitt liv i kaos. Vad har jag för backup plan då?

Shit. Då är jag körd.

Fan.

Jag är så kär att hjärtat ibland hoppar över att slå ett slag.

Jag är så kär att ibland gör hjärtat ett dubbelslag istället.

Att vara kär är det mest fantastiska i hela världen.

Att vara kär gör en lycklig även de mest sorgsna dagar.

Att vara kär gör en sårbar.

Och att vara sårbar suger.

Fast ibland är det härligt att kunna gråta för ingenting.

Att gråta över att man tappar en köttbulle på golvet, eller gråta över att en film är så fin.

Men just nu, nu i den här stunden så kan jag inte annat än le.

Le för att jag är så kär att det spritter i mig och mitt hjärta gör både volter och dubbelslag.

Ibland är jag till och med så kär att hjärtat glömmer bort att slå ett slag.

Då är det svårt att andas, men det är värt det.

Det är SÅ värt det.